lars

det kanske är dags att skriva ett inlägg. jag har inte så mycket att skriva egentligen, och borde inte skriva då. det blir lätt så tråkigt då. och det sista jag vill är att ni har tråkigt.
så sluta läsa. nu.

jag är fortfarande sjuk. det är så jävla jobbigt. när man är frisk glömmer man hur jobbigt det är att vara sjuk, och tänker: äh, så farligt är det inte.
speciellt när andra klagar på sina förkylningar och öronproppar.
men i framtiden ska jag försöka komma ihåg hur drygt det är.
dock har jag alltid svårt för att tro att någon blir så sjuk som jag blir, det känns inte som det. men det är bara för jag tycker så synd om mig själv, som en riktig mes!

jag längtar fortfarande efter staden. efter en fin lägenhet mitt i stan. ha alla bekvämligheter precis utanför dörren. mest längtar jag efter att få cykla omkring på min fina cykel.
här på landet kan man inte cykla någonstans, alla avstånd är hundra mil!
man skulle kunna cykla för att det är kul, men så jävla roligt är det inte.
så jag måste altså ha en lägenhet för att kunna cykla, det är väl en tillräckligt bra anledning?

jag funderar på att inte ha kvar hästen längre. gash! det svider i hjärtat och ögonen svettas lite lätt när jag tänker på det. jag älskar henne! hon är min lycka och ger mig tusen år av livsglädje. hon är frihet och kärlek på samma gång. hon är underbar. men jag har inte tid. jobbar jag inte så jobbar jag. och när jag inte jobbar så jobbar jag. när ska jag kunna kramas med henne? när ska det finnas tid till henne?
när hon tittar på mig så ser det ut som hon frågar: när ska du ha tid till mig matte?
mina skuldkänslor dödar mig innombords varje dag.
hon kanske har det roligare med någon annan.
men jag kommer dö utan henne.


på återseende!