it's like rain on your weddingday!
jag älskar att robin bengtsson gör dethär!
jag gillade inte honom alls i idol, men detta är så jevla kul!
dagens bästa feelgood!
jag gillade inte honom alls i idol, men detta är så jevla kul!
dagens bästa feelgood!
härmed friar jag till dig.
jo, den här Olle som var med i Idol... Olle Hedberg. jag kan inte minnas att jag någonsin sett en sån snygg människa. inte nog med att han är snygg. han spelar gitarr, han sjunger och han är gotlänning. jag kan inte tänka mig att man kan önska sig mer.
så olle hedberg, vill du gifta dig med mig?
så olle hedberg, vill du gifta dig med mig?
go fuck yourself!
ibland blir inte allt som man tänkt sig. och ibland har man inte tänkt alls. íbland behöver man inte ens bry sig och ibland bryr man sig för mycket.
ibland så kan det vara bra att det går fel, det som är snett blir rätt istället, utan att man ens vet om det.
nu har jag fått som jag ville och tänkte. jag längtade och saknade stan, en lägenhet mitt i allt. och nu har jag dött en smula för att jag inte får bo i huset i sommar. ingen hängmatta, inget solande på gräsmattan, ingen kall öl i en solstol på kvällen när solen är på väg ner, inget trädgårdsland, ingen frihet.
instängd i en liten lägenhet, knappt att fönstret kan stå på glänt, ingen gräsmatta, ingen katt som kan springa omkring, inget trädgårdspill.
varför kan jag aldrig någonsin vara nöjd? varför hatar jag att vara nöjd och ha det bra?
tittade på en lägenhet i måndags, fruktansvärt vacker och hade allt jag någonsin önskat mig av en lägenhet! men jag kände ingenting, jag kände... ska jag bo här? och då var den ändå helt underbar och jag älskade den. men nä, ingenting! jag kände hat mot att behöva betala för parkeringen på gatan utanför. 10 jävla spänn i timmen!
nu har jag ont i huvudet, jag vet inte om jag ska gå fram eller bak. åt sidan, upp eller ner. jag vet inte vart jag ska eller när eller hur.
jag vill bara allt som är omöjligt, går det att lösa tro?
kanske att det omöjliga en dag kan göra mig nöjd. om jag gör allt som är omöjlligt kanske jag kan bli nöjd för en stund, en gnutta.
en gång älskade jag att inte vara nöjd, jag hatade att vara nöjd, människor som sa att de var nöjda var avskyvärda. man skulle aldrig bli nöjd, man skulle alltid fortsätta leta efter något som kunde vara bättre, något som skulle kunna göra en mer nöjd. det finns alltid grönare gräs vart man än går. och om man tror att man hittat det grönaste gräset så dyker det alltid upp gräs som är grönare, hur vi än vrider och vänder på det. och därför ska man aldrig någonsin nöja sig, då kanske vi missar gräset som är grönare, på andra sidan. men vem fan bryr sig om gräs? och vem bryr sig om det är grönt? jag kanske tycker om brunt gräs? tänk om det är så.. jag är en tjej som gillar brunt gräs. ball..
snart är sommaren här, jag ska tågluffa med min älskade sladd. då ska vi röka gräs i amsterdam, och jag tror bestämt att jag ska fråga efter brunt gräs, har dom de tänker jag fan bli nöjd! det lovar jag.
jag tänker inte bli en av er!
ibland så kan det vara bra att det går fel, det som är snett blir rätt istället, utan att man ens vet om det.
nu har jag fått som jag ville och tänkte. jag längtade och saknade stan, en lägenhet mitt i allt. och nu har jag dött en smula för att jag inte får bo i huset i sommar. ingen hängmatta, inget solande på gräsmattan, ingen kall öl i en solstol på kvällen när solen är på väg ner, inget trädgårdsland, ingen frihet.
instängd i en liten lägenhet, knappt att fönstret kan stå på glänt, ingen gräsmatta, ingen katt som kan springa omkring, inget trädgårdspill.
varför kan jag aldrig någonsin vara nöjd? varför hatar jag att vara nöjd och ha det bra?
tittade på en lägenhet i måndags, fruktansvärt vacker och hade allt jag någonsin önskat mig av en lägenhet! men jag kände ingenting, jag kände... ska jag bo här? och då var den ändå helt underbar och jag älskade den. men nä, ingenting! jag kände hat mot att behöva betala för parkeringen på gatan utanför. 10 jävla spänn i timmen!
nu har jag ont i huvudet, jag vet inte om jag ska gå fram eller bak. åt sidan, upp eller ner. jag vet inte vart jag ska eller när eller hur.
jag vill bara allt som är omöjligt, går det att lösa tro?
kanske att det omöjliga en dag kan göra mig nöjd. om jag gör allt som är omöjlligt kanske jag kan bli nöjd för en stund, en gnutta.
en gång älskade jag att inte vara nöjd, jag hatade att vara nöjd, människor som sa att de var nöjda var avskyvärda. man skulle aldrig bli nöjd, man skulle alltid fortsätta leta efter något som kunde vara bättre, något som skulle kunna göra en mer nöjd. det finns alltid grönare gräs vart man än går. och om man tror att man hittat det grönaste gräset så dyker det alltid upp gräs som är grönare, hur vi än vrider och vänder på det. och därför ska man aldrig någonsin nöja sig, då kanske vi missar gräset som är grönare, på andra sidan. men vem fan bryr sig om gräs? och vem bryr sig om det är grönt? jag kanske tycker om brunt gräs? tänk om det är så.. jag är en tjej som gillar brunt gräs. ball..
snart är sommaren här, jag ska tågluffa med min älskade sladd. då ska vi röka gräs i amsterdam, och jag tror bestämt att jag ska fråga efter brunt gräs, har dom de tänker jag fan bli nöjd! det lovar jag.
jag tänker inte bli en av er!
