lars

för att klargöra, så var jag inte hög på kokain. fast jag hade en grym kväll med min älskade andrea.
jag fann också, vad jag trodde var, drömmarnas man. jag var kär i typ en halvtimme, skithäftig känsla!
han var snygg som sådär få kan vara, hade ögon som tindrade, ett leende man skulle dö för och samma torra humor som jag.
man kan säga att han var jag, fast man.
han hette komiskt nog markus, han hade, ännu mer komiskt, en mamma som hette marie.
och sen tog han av sig mössan... och hade inget hår.
det var en brutal besvikelse för jag hade verkligen föreställt mig massa brunt, slarvigt, halvsmutsigt hår under den där mössan.
och då kände jag, nej, drömmarnas man har hår på huvudet!
sen blev jag nykter. och då hörde jag alla konstiga kommentarer han sa och då kände jag, hans hiss går nog inte hela vägen upp.
sen var han som en fastklistrad, störande, kliande igel på min arm. då funderade jag på hur jag skulle kunna slänga ut honom genom fönstret på bästa, diskreta sätt.
så tittade han på mig och sa:
du är inte kär i mig längre va?
nej, jag vill skiljas.

det jag vill betona är bara hur dåligt omdömme man kan ha fyra på morgonen, efter intag av diverse alkohol. hade jag inte druckit så mycket vin, hade jag inte heller behövt bli besviken över hans hår, eller icke hår. för då skulle mitt omdömme vara så på topp att jag troligtvis aldrig ens sagt hej.

nu är ännu en helg förbi. det är så trist, så trist! men snart, mycket snart, åker vi till amsterdam. det ska bli hur skönt som helst. heja amsterdam!

hejdå