lars

slaktbilen var hos grannen nyss, för andra gången idag.
hata är ett starkt ord. men jag hatar när den är här. jag vill inte se och inte höra.
men jag tänkte att det kanske inte är så farligt som jag föreställer mig, så jag öppnade fönstret i köket och tittade på.
jag grät som en förskräckt barnunge. det är säkert hur töntigt som helst. men fy så hemskt det är.
fina, fina, underbara djur. inputtade med sparkar och elstötar i en trång lastbil där dom nästan får stå ovanpå varandra för att så många som möjligt ska få plats.
deras söta trynen trycks ut genom de små gallerna, andas frisk luft för kanske första gången, och definitivt sista.
jag hör deras skrik ända hit. och det skär i hjärtat.
älskade, älskade, fina ni!

och på andra sidan dörren står ett as. ett as utan hjärta. ett as med grisfösaren i högsta hugg. gör sitt jobb. jag skulle hellre offra min egen kropp och själ än att ställa mig i asets kläder med grisfösaren i handen.
jag vill se det aset våldtas till döds! det är du värd.