lars

seriöst! den sjukaste spindeln jag sett jag lyckats bryta sig in i min lägenhet, helt ovälkommen! och nått jävla gevalia kaffe har jag inte heller.
inatt satt jag i soffan och drack te och lyssna på elvis och plötsligt scwissa något förbi i ögonvrån, å, inte en till spindel! scwiss sa det en gång till in under byrån, vafan! jag fick tag i en ljusstake som mordvapen och ställde mig för att vänta på den, och den kom, och jag sprang. eller snarare tog ett skutt rakt upp i soffan, vad i helvete var det för ett äckligt djur?
där stog jag i soffan på mina darriga ben, svetten började pärla sig i pannan, hjärtat började slå mer och mer, sen sprang den över golvet en gång till, DIN JÄVEL VAD SJUKT STOR!
och gud så snabbt den förflyttade sig, först i ena hörnan av rummet och två sekunder senare i andra hörnan, där stog jag och tänkte här springer den jäveln precis vid mig och jag är helt ovetandes om var den är. jag stog där i mer än en timme, helt dyngsur av svett och gråtandes av rädsla, och ingen kunde jag ringa för mobilen låg ute i hallen och dit kunde jag inte gå.
min sista tanke var att jag helt enkelt fick tända fyr på något så det började brinna i lägenheten och förhoppningsvis skulle någon snälll själ larma brandkåren så dom kunde komma och rädda mig. sen slog det mig att det var mitt i natten och det kanske inte var någon som skulle se att det brann, så med lite otur kunde jag brinna inne och dö, och det kändes lite överdrivet för en spindel.
så då fick jag helt enkelt ringa polisen så dom kunde hjälpa mig, men efter en stunds övervägelse var jag inte beredd på att hamna på psyket och bränna alla mina chanser att någonsin bli polis själv för det där monstrets skull, dessutom låg mobilen fortfarande ute i hallen, så det hade ändå aldrig gått att ringa.
så min sista utväg blev ju att hoppa ut genom fönstret, men bara jag tänkt tanken blev jag rädd för mig själv och istället tog jag sats, klappa mig själv benen och sa: okej, det här går fint, nu jävlar. ett steg ut på golvet, ett till. huvudet snurrarde runt som på en uggla för att hela tiden hålla koll så att spindeln inte kom för nära. sen var jag i rak linje att bara kunna springa rakt ut genom dörren.
så jag tog mina sista darriga steg i en väldig fart, fick tag om nyklarna på hallbordet och slog igen dörren så hela huset skakade, äntligen ute! vafan gör jag nu? här står jag klockan 3 på natten i bara trosor och ett linne, barfota och det pissregnar ute. hjälp..?
hoppade in i bilen och började köra till mamma, och då slog det mig, tänk så har jag lyckats få med den ut ur lägenheten och in i bilen? här sitter jag i mörkret och ser ingenting, den kanske går där nere vid fötterna? tvärbroms och ett kasst ut ur bilen, tände alla lampor och började leta i hela bilen, och då ska ni veta att det fortfarande pissregnade, att jag fortfarande inte hade några skor och knappt några kläder. jisses, tänk om någon sett mig.
när jag väl kom till mamma vaknade hon och frågade vad jag gjorde, jag svarade att jag ska sova här.
- har det hänt något?
- skratta inte nu mamma, men det var den sjukaste spindeln i min lägenhet.
- du måste skoja med mig?! du kör inte klädd sådär mitt i natten för en spindel? kunde du inte bara släppt ut den?
- godnatt mamma.

jag går inte in dit igen förens någon tagit ut den, och då ska den vara död och det vill jag ha bevis på. min bror bara skrattade åt mig och vad jag vet innebär det att han inte vill hjälpa mig. så nu försöker jag få tag i pappa, han måste hjälpa mig, även om han också kommer skratta så kanske han gör det ändå, för han vet hur psykiskt instabill jag blir när det kommer till spindlar. snälla pappa..
nä, om man kanske skulle söka hjälp, det hade underlättat, åtminstonde hade jag inte behövt fly mitt eget boende mitt inatten fler gånger.
men först ska jag gå på infomöte inför polishögskolan idag, tror ni det är värt att nämna på intervjun att man har grov spindelfobi, man ska ju vara ärlig, men vad jag vet tar dom inte in några psykfall.