höstkärlek
god afton.
igår var det söndag, den sög pung. vilket söndagar oftast gör, men den här var lite värre än i vanliga fall, kanske inte just för att det var söndag. mest för att det var en kass dag.
jag slängde igen dörren till min ganska dystra lägenhet, när jag körde trodde jag hela bilen skulle sprängas. exman mötte mig på statoil för händig hjälp som jag tydligen själv inte är begåvad med, han tittade med en skrämmande blick när jag och min tickande bomb kom. handyman som han är fixande han problemet snabbt och effektivt och vi kunde mätta min tomma mage med flottig mat, hey.
och sen fick jag träffa min son. å, älskade vän. det finns inte en chans i världen att vara på dåligt humör med honom, han är det finaste någonsin. vissa dagar skulle jag kunna ge bort min själ för att ha honom i min famn, igår var en sån dag.
den dystra höstfittan är definitiv, totalt oundviklig. den har letat upp mig, och nu vill den bara döda mig. minsta lilla grej förstör. imorse tappade jag mina bilnyklar när jag skulle gå in på jobb. det var som om hela himmlen rasade ner och dagen var förstörd. för att jag tappade mina bilnyklar?! jag ser heller ingen mening med det mesta jag gör.
varför ska jag vara trevlig mot våra gäster? vad ger dig mig? finns det någon vettig mening?
varför ska jag springa när jag kan gå? varför röra mig överhuvudtaget när jag sitta stilla?
finns det överhuvudtaget någon anledning till varför jag går upp på morgonen?
det kanske inte är så illa som jag framställer det till att vara, min poäng är bara att hösten är typ som en röv, med en stor varböld på som gnider sig mot din ansike. och det är väl inget roligt?
det kan hända att jag framstår som en smula bitter i dessa tider, och det är för att jag är det också.
tack och hej.
igår var det söndag, den sög pung. vilket söndagar oftast gör, men den här var lite värre än i vanliga fall, kanske inte just för att det var söndag. mest för att det var en kass dag.
jag slängde igen dörren till min ganska dystra lägenhet, när jag körde trodde jag hela bilen skulle sprängas. exman mötte mig på statoil för händig hjälp som jag tydligen själv inte är begåvad med, han tittade med en skrämmande blick när jag och min tickande bomb kom. handyman som han är fixande han problemet snabbt och effektivt och vi kunde mätta min tomma mage med flottig mat, hey.
och sen fick jag träffa min son. å, älskade vän. det finns inte en chans i världen att vara på dåligt humör med honom, han är det finaste någonsin. vissa dagar skulle jag kunna ge bort min själ för att ha honom i min famn, igår var en sån dag.
den dystra höstfittan är definitiv, totalt oundviklig. den har letat upp mig, och nu vill den bara döda mig. minsta lilla grej förstör. imorse tappade jag mina bilnyklar när jag skulle gå in på jobb. det var som om hela himmlen rasade ner och dagen var förstörd. för att jag tappade mina bilnyklar?! jag ser heller ingen mening med det mesta jag gör.
varför ska jag vara trevlig mot våra gäster? vad ger dig mig? finns det någon vettig mening?
varför ska jag springa när jag kan gå? varför röra mig överhuvudtaget när jag sitta stilla?
finns det överhuvudtaget någon anledning till varför jag går upp på morgonen?
det kanske inte är så illa som jag framställer det till att vara, min poäng är bara att hösten är typ som en röv, med en stor varböld på som gnider sig mot din ansike. och det är väl inget roligt?
det kan hända att jag framstår som en smula bitter i dessa tider, och det är för att jag är det också.
tack och hej.
älskade son
Kommentarer
Postat av: Emelie
naaaaw världens finaste apollo
Trackback
