väntar på en vårdag i november

jag tänkte på en sak innan. varför firar folk att de varit gifta i si och så många år? det är väl inget att fira? tjoho, vi har lyckats. eller? det är väl inte det de handlar om, att man ska lyckas vara gifta, att man ska lyckas leva med varandra.
så om de skiljer sig. har de misslyckats då?
jag tycker mest att det faller sig naturligt. kan man leva ihop i trettio år så kan man det. kan man inte så är det inte mer naturligt än att man skiljs åt.
jag tror det är ytterst få som är genuint lyckliga efter trettio år. och att ändå leva ihop, utan lycka, är ett ännu större misslyckande.
man lever ihop för att man gjort det alla andra år och för att man vant sig att sån är vardagen.

jag tappar nästa luften bara jag tänker tanken. jag ska aldrig vänja mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback