lars

jag kan inte sova. om sanningen ska fram har jag inte ens försökt somna, jag vill på något sätt inte. jag vill bara sitta här, lyssna på ulf och hans vackra röst. han har tagit mig med storm den där uffe, jag är förälskad. förälskad i hans sätt att beskriva och ge en känsla som man så gärna vill ha. hans röst ger mig ro, ett lugn i själen som jag älskar att ha. jag älskar vardagliga lyckorus, vardagliga saker som ger liv. jag vet inte vad det är som gjort mig en sån livsnörd, som vill njuta av livet, som ibland kan tycka att en vindpust är vacker. häromdagen när jag gick en runda runt jobbet sveptes jag av en varm, sommrig vind, full av liv. den drog mig lent över ansiktet och blåste bort mitt hår och jag kunde dra ett djupt andetag, världen och livet stannar upp för en sekund och man kan inte annat än att njuta och låta det där leendet sprida sig över hela ansiktet. dom där små sekunderna man kan snappa upp av livsglädje gör verkligen livet värt att leva. jag tycker det är vackert att sitta i pappas hammock och titta upp på backen och se hur träden rör på dig, se hur löven dansar i vårvindarna, beundra djupet i skogen, fundera på hur högt upp det är till trädtopparna, undra hur många fina djur som bor där inne, i skogen. jag älskar vyerna på revingehed, jag älskar doften därute. jag älskar hur långt man kan se över dom långa, stora fälten. jag älskar att man bara ser natur och djur så långt ögat når, jag älskar framförallt tystnaden och hur den mjuka vinden sveper så lätt på min hud och genom mitt hår. jag tycker österlen är något av det vackraste stället jag varit på, allting är vackert där, hamnen, naturen, dom fina små husen, alla fina rosor längst med väggarna på dom fina husen, dom trånga små gatorna av kullersten, allt!
hjärtat blir varmt, det känns direkt, ett pirr går genom kroppen, leendet letar sig fram och lyckan sprider sig, det säger lite mer, det där speciella som bara du kan känna, är det ingen annan som känner. en värme så stark, för både kropp och själ, ser du hur hennes hand skälver, som ett vackert löv i vårvinden. knäna sviker lite lätt, här och nu. hon blev knäsvag, svag för hans djupa ögon som hon vill kyssa så försiktigt och lätt. precis som en storm i den mjuka vårvinden.