lars

strimmor, jag öppnar mina ögon försiktigt. jag har varit här förut. människorna här verkar så lyckliga nu. är det nittonhundranittiosju? jag kan ha förlorat min heder. jag kan ha förlorat allt. men när solen går upp är vi långt härifrån , så jag håller huvudet kallt
du och jag har ingenting och vi kan inte knäcka varann, vi måste inte hålla tankarna klara.
ett skitigt fönster mot världen och en vind som tar sig in. rymden är så lockande och len inatt och lika stark som en halva gin. du och jag är inget vidare bra, men jag kan inte säga nej. jag kanske rent av behöver dig.
ge mig en dröm att försaka. jag behöver en stilla hand. och ge mig ett fel som jag kan rätta till och ett annat efternamn. hur många gånger ska våren kunna drabba dig om igen, och ljuga de vackra historierna om den stora kärleken. du och jag i strimmorna. vi är sargade människor som tror, vänd dig inte om.
är grus i våra ögon. vart ska vi åt för håll? jag kommer aldrig hitta hem igen så det spelar ingen roll
du och jag för att nån var full. du och jag för våran skull. du och jag för stämningen, för den mjuka bedårande skymningen, för isen som äntligen spruckit loss, och du och jag för oss.
det är bara strimmor, ett litet kliv ut i världen. vartän vi kom ifrån, vartän vi ska nånstans. håll min hand i vimlet, människor som tror har en chans.

känslan innombords är vulgärt stor. men så lam utanpå.